Nya vovven
Nu är vi inne på våran andra dag ihop. Jag och Kira, min nya hund. Efter Elvis bestämde jag mig för att hitta en ny ras, för att om jag köpte en schäfer till så kanske jag skulle försöka stöpa om denna nya hund till en ny Elvis. Så jag gav mig ut på ras jakt. Och jag har läst, förskat, pratat med uppfödare, pratat med folk som äger raserna jag varit intresserad av. Och en efter en strök jag, tills det bara fanns en ras kvar. Så nu sitter jag här med en ny schäfer. Det gick inte att byta ras helt enkelt. Schäferna är helt klart den perfekta hunden för mig och trotts sjukdomar och liknande så vill jag prova iaf en till.
Så här bor nu en liten fröken fräken på 11 månader. Hon heter The Qwirra's Katja, men den förre ägaren har kallat henne för Kira så det är under den benämningen hon går. Detta är min första hund med stamtavla och hela faderullan. Boppis har visserligen papper och en stam fullproppad med jakt champions och jag har för mig att en del utställnings resultat ger guldkant till denna stamtavlan också. Hon är dock inte min hund, utan hon har alltid varit familjens. Så det känns något skrämmande. Jag har ju haft blandras och en papperlös schäfer och då har jag vant mig vid att stå lite vid sidan av och tyckt att det är helt okej. Så nu när jag är medräknad överallt så känns det lite läskigt. Men helt klart väldigt roligt också, för då kanske jag kan ge mig på att träna en del åt bruks-hållet också.
Men tillbaka till Kira. Denna lilla tös är Elvis totala motsats. Hon är lugn som en filbunke inne och har motor som en fomel 1 utomhus. Hon är väldigt liten, eller det är hon nog inte, men om man jämför med Elvis vars mankhöjd var 72 cm så är hon jätte liten! Och hon är mycket mörkare i pälsen. Och har långt ifrån lika tjock och lång päls som Elvis. Han var ju pälsmässigt utrustad för en eventuell visit på nordpolen.. Och hon är ädel och kvick som en vessla. Hon hon har balans som skulle göra katter avundsjuka (fast dom skulle aldrig erkänna det..)! Så kort och gott, hon är perfekt. Om jag inte kan ha Elvis, vilket blir svårt med tanke på att han nu med all säkerhet håller på att demolera ett måln, där uppe i himmelen. Så är hon perfekt. Hon har inte gjort överdrivet mycket, men hon är heller inte "förstörd". Och hon är kvicktänkt som attans, så det tar nog inte lång tid att befästa den grundläggande moment lydnaden.
Jag är full av glädje och skratt igen och om jag inte hade varit vaken nästan dygnet runt i en vecka för att passa Sallie inför hennes fölning så skulle jag ha skuttat omkring av iver och glädje. Och förresten, på tal om Sallie. Det har vart en turbulent vecka, men den eviga frågan "föl påväg ut eller föl på väg in?" hängandes över huvudet har vi inte fått mycket vila. Och igår kväll/natt kom veterinären och tittade på henne, för vi visste inte om det var fölning på gång eller om det var så att hon möjligtvis hade kolik. och han förkunnade då efter att ha undersökt henne att hon var öppen i livmoderhalsen, ungefär så att han fick in en hand. Så han sa att denna natten blir det föl. Men tji, där hade han fel. Vi delade upp det i skift, så att det alltid fans någon som passade henne. Och timmarna gick. Det blev morgon, dag, eftermiddag, kväll och natt igen. Ingen fölis.. Och hela den natten gled iväg, likväl morgonen och nu förmiddagen. Ingen fölis.. Men veterinären var här tidigt i morse och sa att öppenheten var i precis samma läge som sist. Så vi får se när den där fölisen har tänkt komma ut egentligen. Spänningen är olidlig och inte alls spännande egentligen. Nu är det mer en gnagande oro.
Så jag är glad att Kira har anlänt, annars hade vi inte haft mycket att vara glada över..