Nu är han sannerligen tonåring..

Alla har varnat mig för denna hiskeliga tonårsperiod, men jag har mest ryckt på axlarna och tänkt "Nehej, det tror ni bara. Elvis skulle aldrig börja jaga bilar eller liknande! Han är bäst och världens lydigaste. Så det så!". Men tji där fick jag. Jag har hela tiden tänkt att hans värsta tonårsdrag har varit hans envetenhet som har smugit sig fram det senaste. Men nej... Idag har han vart på har-jakt! Vi var ute på åkrarna för att ta kort när han drev upp en hare. Det har han gjort miljoner gånger på dom åkrarna men han har alltid vänt efter en liten vissling från mig. Men inte idag, jag visslade och visslade. Visslandet övergick till riktiga komando i stil med "Kom hit nu din attans huligan!". Men det funkade inte. Då kom jag på mig själv med att jag sprang ju efter honom. Och gapade. Hmm. Kan man bidra mer effektivt till en jakt än så?

Så jag stannade lite smått villrådig och kom på att jag är ju djurkommunikatör, för sjutton gubbar! Så jag stod still lite till och när jag fick kontakt så vände jag och sprang åt andra hållet medans jag skickade bilder och scenarion som hade fått den mest modiga hund mörkrädd! Och det tog inte lång tid innan han sprang ikapp och förbi mig. Min fina hund. Jag kom igenom allt adrenalin som pumpade i hans kropp och fick honom att trottsa sina instinkter. Ha! Och då ska tilläggas att det är skillnad när en tax jagar en hare och när världens mest långbenta schäfer gör det. En tax kan man springa ikapp, det gör man inte med en schäfer. Så jag var så glad att han vände och kom! Och döm min förvåning när jag såg att haren var kvar på åkrarna, han hade inte kommit för att han hade tappat bort den..

Haha, nu är jag stolt som en tupp!

Kramar, från en trött Elvis och en stolt matte!