Knäppgökar och sorgemoln

Igår var jag och Pila på långpromenad i ån. Bokstavligen.
Det såg så mysigt ut när hon plaskade runt och levded rövare, jag blev rent ut sagt lite avundsjuk. Tanken slog mig att jag kunde ta av mig min skor och strumpor och plumsa runt med henne, men jag vet precis hur ont det gör att gå på den steniga botten (jag har provat förr).
Men då dyker det upp en snilleblixt, en sådan där som i teckande filmer gestaltas av en tänd glödlampa över huvudet. Jag kan ju faktiskt gå i med skorna på! Men där dök det mogna, tråkiga och återhållsamma jaget upp och sade till mig att någon gräns får det vara på mig och mina hiskeliga påhitt. Givetvis hade den rösten rätt, men jag trottsade den endå..
Och det var precis lika mysigt som jag trodde och när jag dansade omkring där i ån med en kamera i den ena handen och ett koppel i den andra så får jag syn på Pila. Hon tittade på mig lite konstigt.. Och hon sa till mig att jag var knäpp. Men jag hävdar fortfarande att jag är nytänkande och livsbejakande. Men precis lika ståndfast som jag är, är Pila också. Både på gott och ont!

Mera då? Jo, har något ett bra recept för att utplåna dessa sorgemoln som kommer insvävandes i min svär på kvällarna? Jag kan inte siva, jag är bara ledsen och det gör sådär ont som bara sorg kan göra. Men det finns väl en tid för allt? Är det inte så man säger? Det finns en tid för glädje, sorg, kärlek och hat.
Det hade varit okej om det inte var så mycket utav det samtidigt hela tiden, så hädanefter kör jag på EN sak i taget. För enkelhetens skull..

Jag hade planer på att visa bilder dels på mitt upptåg, dels på Pila och dels på Biggen och Melker på deras nya bete. Men det vill inte funka, så nu får hålla till godo med bara text.