Ha!

Nu är jag stolt. Och glad. Eller nej, jag är lycklig. Jag är som en mamma vars unge precis vunnit VM.. Så stolt och lycklig är jag nu! Jag bubblar, bättre ord för tillståndet finns inte.

Och anledningen är min fina, fina, fina Kira. Hennes enda problem enligt den förra ägaren var att hon skällde på nya hundar. Hon gjorde inga utfall eller så, men hon skällde som en tok och reste osäkerhets-ragg. Det ska vi väl få ordning på i sinom tid tänke jag, obotlig optimist som jag är. Så idag pallrade vi oss som sagt iväg till bhk:n (brukshundsklubben), med en hel påse kassler och klickern i högst hugg. Först stannade vi 50 meter ifrån själva klubben under skott träningen, men hon reagerade inte det minsta lilla, så vi knatade närmare och stod 15 meter från klubben under dom sista skotten. Inga problem inte. Så vi smög sakta men säkert närmare parkeringen. Vi tog några steg, stannade och klickade för ögonkontakt. Vi några tillfällen kom det hundar förbi, men dom var dock 20 meter bort. Men vi jobbade vidare med ögonkontakten. Och så gick vi ytterligare några steg närmre apellplan, jobbade med ögonkontakten och gick några steg till. Tillslut befann vi oss fem meter från ingången till apellplan och det gick hundar förbi mest hela tiden. Små, stora, gamla och unga. Och hon yppade inte ett enda ljud! Ha! Hejja oss..! Så vi gick in på apellplan och tränade som alla andra. Vi tränade på fölsamheten (hon vill gärna gå in framför mig, trotts att jag alltid belönar med vänsterhanden) och gjorde några passivitets övningar, en pytteliten inkallning och jobbade på ögonkontakten vid sittande, liggande, stående och från avstånd. Och det gick galant! Jag tror att Kiras nya ordspråk är "Länge Leve Kassler!". Och det trivs jag verkligen med. Det är otroligt vad många olika växlar denna hunden har. Jag är helt facinerad..! Och stolt. Och lycklig. Hon är verkligen den perfekta Elvis efterträdaren, hon vandrar tryggt och säkert i hans fotspår..! Eller ja, tass-spår?! Om man bortser från tempot, så har dom sådanna lika tankegångar under träning. Och det är underbart. Kira kommer aldrig, aldrig kunna bli Elvis, men hon om någon kan hjälpa mig igenom min förlust och minnas allt det bra och med tiden trycka undan allt det hemska som blev på slutet. Och det fullkomligen älskar jag Kira för. Jag älskar henne endå, men det där är en liten bonus..!

Alla ni som inte är direkt hundintresserade, håll till godo. Snart kommer jag nog skriva om annat..

/Josefine von Bubblig