God Jul!
Ja, nu var det ett tag sen jag skrev här. Fy mig! Men jaja, ingen kan hinna allt!
Min mamma, hon har hur mycket prylar som helst. Överallt. Och hon har allt hon behöver och jag har redan gett henne allt hon inte behöver, sådan som bara är fint, sådant som är både fint och praktiskt, kuponger på saker jag kan göra för henne (sist hon fick det var jag runt 12 år, men endå) och jag har även gett henne saker hon har behövt (men sedan fått veta att hon köpte det i förra veckan). Hon är helt enkelt jätte svår att köpa present till! Så när julen analkadess så tänkte jag till ordentligt och kom fram till att en upplevelse måste vara det bästa. Så efter mycket velande från min sida fick hon ett bio kort (med pengar till två biljetter) och ett löfte om en middag på valfri resturang. Hon blev jätte glad och jag var sjukligt nöjd med min uppfinningsrikedom.
Så för ett tag sen kom filmen vi hade väntat på! Marley och jag! (Jag har läst boken och jag skrattade så jag fick kramp. Det är helt klart topp tre i min bästa-böckerna-någonsin lista. Så ni som inte har läst den, LÄS DEN!) Så vi onkade iväg till stan, hade bokat biljetter och allt. Visst var vi lite sena, men födda optimister som vi är så gick vi först till Willys och köpte lite godis och dricka, sedan gav vi oss iväg för att bestämma resturang. Och den som har varit i Göteborg vet hur mycket resturanger det finns här. Men vi hade siktet inställt på en speciell resturang. Tara heter den, dom har endast turkiska specialliteer och det är precis hur gott som helst! Och hör och häpna, vi fick bord.
Så vi gled in och gjorde en stilsam entré likt kändisarna på röda mattan. Det sken om oss i våra fantastiska kreationer och vackra håruppsättningar. Och man får inte glömma våra leenden, med gnistrande vita tänder och sällsynt glädje. Eller hmm.. Hur var det nu? Vi klampade in i resturangen med varsin willys kasse i handen, ruffsiga som attans i håret, men iaf ganska rena kläder. Den som har varit på Tara vet att det är trångt mellan borden. Det vet mamma nu också, för när hon och hennes stora dunjacka (köpt långt innan dunskandalen!) och hennes sällsynt fina Willys kasse skulle knö sig mellan två bord för att slå sig ner så rev hon ner lite betick och tillhörigheter i golvet med buller och brak. Och det otroligt fina paret som satt bredvid oss höll på att få en smärra hjärtinfarkt... Men vi ordnade upp läget och slog oss ner. Vi beställde friterad kalamari till förätt och en Mixed grill till varmrätt. Och så satt vi tysta och log mot varann medans vi njöt av oliverna och försökte mota bort tinnitussen som kom smygande pga av den slående ljudnivån där inne. Det är helt klart den tjötigaste resturang som finns! Och eftersom man praktiskt taget sitter i knät på varann så blir det inte bättre än att man hör ganska ingående vad enns bordsvänner pratar om. Även om man verkligen inte vill... Och det där fina paret som fick en smärre hjärtinfarkt för en stund sedan pratade så illa. Uscha! Dom pratade skit så det stod härliga till om sin släkt, sina inkompetenta arbetskamrater, om varann och om gudarna själva. Jag har aldrig hört på maken. Och så satt dom och klagade på att deras yacht gick för sakta, porschen var sönder nu igen och allt var helt enkelt elendes elende. Och så fick dom in notan. Den var på 500 kr och nått, och dom höll på att gå i taket för att det var på tok för dyrt, dom hade ju inte ens fått svenskt kaffe efter maten. Då blir man lite ledsen. Dom hade alla chanser i världen att sitta och mysa för att det numera gick så bra för dom, tänk dom hade en porsche och en yacht! Men nej... Då blir jag lite ledsen! Man måste vara glad för det man har, annars är det ju ingen mening med att ha det!
Men hur som helst, tillbaka till mamma och mig.. När vi var halvvägs genom våran förrätt så fick jag en impuls att titta på klockan. Och då var det min tur att nästan få hjärtinfrakt, om 25 minuter börjar bion. Jag berättade för mamma och vi åt upp resten av förrätten lika snabbt som en räser bil far fram på en ny asfalterad raksträcka. Och så bad vi servitrisen att om möjligt skynda på tillagandet av våran varm rätt eftersom vi hade lite brottom. Givetvis gick det bra. Men självklart hanns det inte, så när det var en kvart kvar innan bion började så berättade vi läget precis som det var, sådär lite lagom skamsna och sjukt stressade. Vi fick oss en snäll, men bestämt åthutning att det var alldeles för kort tid för att sätta sig på en resturang och beställa två rätters. Vi var nu lika sjuka i stress som i skam, men frågade endå om vi kanske kunde få maten i en låda och ta med hem? Och hon undersökte detta. Och när vi höll på att ge upp och ta på oss jackorna kom hon farande med våran mat. Så jag hystade till henne pengarna och så små sprang vi till bion. Vi var inte sist in och jag tänker se det som lite utav en seger eftersom kvällen fortlöpte som den gjorde! Men vi såg iaf filmen i ett os av mat lukt. Filmen var väldigt bra. Och vill man gå och se på bio så kan jag varmt rekomendera Marley och jag. Den var dock väldigt sorglig i slutet, och jag har aldrig någonsin varit på en bio då så många i publiken grät. Och då syfftar jag inte på stilla tårar som rann ner för några kinder. Nej, jag syfftar på snyfft och snörvel av högsta grad. Sådant där som man inte gör inför andra människor, sådär så att eventuellt smink befinnersig någonstans i höjd med hakan och halsen och där man snorar mer än vad som känns acceptabelt inför publik...!
Och efter detta trådrypande bio besök åkte vi hem och käkade resturangs mat i soffan.. Det var mycket godare hemma! Och vi kunde prata i lugn och ro och höra både vad vi tänkte och vad vi sa. och vi slapp att ha massa folk i knät. Toppen! Då var jag tacksam, allt kan bli hur knasigt som helst. Det kan gå rent åt fanders ibland, men det känns ändå som att jag har lärt mig konsten att hitta hem, lugna ner mig, och se det fina i min upplevelse. Jag menar, hade allt löpt på enligt plan hade jag ju knappast sagt detta till kommande barnbarn! Men så som det blev nu, så kommer jag gladeligen berätta det, för som skröpplig gammal gumma kan jag inte tänka mig något jag skulle njuta av mer än att se mina barnbarn vrida sig av skratt inför tanken. Tanken på hur livet egentligen är.
Tänk om vi alla hade kunnar skratta så åt livet. Vad mycket lyckligare vi hade vart!
Kram, Josefine