En stökig dag
Hej allihop (om det nu är så många som läser, så att man kan omnämna er/du "allihop")!
Man kan säga vad man vill om det här med livspusslet. Men jag tycker att det kan vara lite väl krångligt ibland. Som det här med städning.. Idag var det helt nödvändigt, det gick inte att vända den döva kinden till ennu en dag.(Den döva kinden jag pratar om omnämns i "Dom tio budorden" som Unni Lindel och Mark Levengood samman ställde efter sina två böcker "Gamla tanter lägger inte ägg" och "Gud som haver barnen kär, har du någon ull?") Så nu har jag slitit hur länge som helst känns det som (inte så lite överdrivet..) men nu sjutton är det skinande rent. Jag förstår inte hur det kan bli som det blir här hemma, vem sjutton sprider allt detta stök. Inte är det jag, och inte Elvis heller (har han noga försäkrat mig om, han skyller helt enkelt allt på Boppis) och Boppis blir bara förnärmad över mina snälla försök att fråga om hon stökar till saker och ting. Det hade vart så skönt för både mig och Elvis om hon hade tagit på sig alltihop, men det går väl inte att undå sanningen. Alla papper, böcker och vattenglas på köksbordet är utan tvivel mina. Och alla tusen miljarder små tuglappar och bomulls tussar på golvet, dom kommer ifrån den fina nallen Elvis fick för några timmar sedan. Det enda som Boppis kan åsdakomma i stökighet är ett uppvikt hörn på en matta någon gång då och då. Detta sker antingen i iver för ett eventuellt besök eller i jakt på godis (jag får ju mina ljus glimtar ibland och gjorde därför en tankenöts övning genom att gömma godis under en matta). Men Boppis anser att hennes små hörnen inte är något emot Elvis variant av godis sök, han flänger helt sonika runt med mattan sjutton varv i huset innan han börjar leta efter sitt godis (enligt honom blir det en större utmaning och mycket, mycket roligare!). Och det argumentet kan varken jag eller Elvis säga nått emot, så hon får helt enkelt vika upp sina små hörnen.
Nu kom jag att tänka på att ni kanske tycker att det är konstigt att en djurkommunikatör har en halv vild schäfer som far omkring med en trasmatta i munnen och ser ut som Batman och en väldigt saklig och rättvis (så länge det gynnar henne) tax. Jag borde kanske ha en lugn, harmonisk och icke trasmatts flygande schäfer och en ödmjuk och otroligt väl uppfostrad tax. Det är ju bara för mig att säga till dom hur som ska vara! Eller? Hmm.. För det första, jag älskar dom precis som dom är och så länge dom inte tar skada eller mår dåligt av deras små "nycker" så tycker jag att dom får vara som dom är. Och för det andra, om det var så enkelt med uppfostran, att bara för att man kan prata med dom så blir dom automatiskt helt perfekta. Det är ett argument jag ofta stöter på och jag vill klargöra en sak genom att ställa en motfråga. Hur kommer der sig då att inte alla barn här i världen är helt perfekta, hur kommer det sig att "SuperNanny" kan livnära sig på det hon gör? För om det är så enkelt som att prata så hade ju alla barn varit helt perfekta eftersom talets förmåga dyker upp innan elda upp huset, slå min mamma och få strategiska raseriutbrotts perioder dyker upp. Alltså, klandra inte en djurkommunikatör för att den går en lydnadskurs med sin hund, eller för att dess hund/katt/häst/hamster/pappegoja inte är helt perfekt. För i många fall är det inte fullt så lätt som att öppna munnen och säga "Var nu en snäll och lydig hund/katt/häst/hamster/pappegoja!". En liten tanke man kan bära med sig.
Men nej, nu hinner inte jag sitta här mer. Det är dags att laga mat till mig och hoppjoxa ihop hundarnas mat, och är det inte så att katten jamar i bakgrunden för att hon vill bli serverad något?
Tills vidare, ha det så underbart det bara går att ha. För det är ni alla värda!
Kram, Josefine
