En liten uppdatering
Jag har officiellt sagt upp min titel som hoppryttre. Det känns fruktansvärt konstigt och jag trivs inte riktigt utan den. Men jag känner mig som en hycklare då jag kallar mig hoppryttare eftersom 1. Jag är fegare än fegast och måste besegra minst tio olika rädslor varje gång jag rider emot ett hinder, hur högt eller lågt detta än må vara 2. Jag finner ingen glädje i att hoppa, vet inte heller om jag någonsin har gjort det 3. När jag hade alla mina fina irländska import ponnyer som hoppade som om ridhusspånet i själva verket varit en tramolin utan dess like, då var dom egentligen inte mina utan dom skulle hoppas högt, vinna mycket och säljas dyrt (mormors affärsidé) och så fort jag inte vågade eller det blev en total dipp i min motivation så försvann dom. Då fick någon utav alla dessa toppryttare (ungar som inte vet hur man stavar till rädd) ha dessa fantastiska ponnyer på foder. Och dom hoppades högt och fort och kammade hem rosetter och såldes. Så nu mera vågar jag inte heller vara rädd när jag ska hoppa för hela min barnsliga lilla själ är rädd för att Helga ska försvinna, nu vet jag ju att så är inte fallet eftersom det är mamma som äger henne och att hon aldrig skulle sälja Helga. Men det ligger och gnager. Så jag är rädd för att hoppa och rädd för att vara rädd för att hoppa.
Summa sumarum, jag är inte hoppryttare längre (och har nog aldrig heller varit).
Jag är således väldigt glad om någon vänlig liten själ kunde informera mig om någon annan häst sport som jag kan titulera mig med. Då jag misstänker att jag endast nöjer mig att vara skogsmulle under en begränsad tid. Men hur jag än letar så hittar jag bara dom gamla vanliga (hoppning, dressyr, western, körning, distansritt och alla sporter som hör islandshästen till) och då undrar jag ju givetvis, finns det inget nytt alls? Vårat samhälle är ju överdrivet bra på att vidareutvecklas och hitta på saker, så det måste ju finnas något nytt som jag kan pyssla med?
Så till nästa ämne, hund. Mitt hundletande går inte så bra. Jag har helt strukigt schäfer från min funderar lista då Elvis måste få lov att vara Elvis och den nya hunden måste få lov att vara den nya hunden. Jag har letat fram och tillbaka och tillbaka och fram, men än så länge ingenting. Jag var och tittade på en dalmatiner pojk som var väldigt duktig och utbildad åt rätt håll, men jag blev inte kär. Klicket uteblev. Och så hittade jag en flat/golden blandning som har gått en massa kurser och blivit förvaltad på ett väldigt bra sätt, men det vara endast mailkontakt som gällde och efter 10 dagars väntan på svar på mina mail (skickade ett extra ifall det första inte kommit fram) så har jag helt enkelt gett upp hoppet. Men nu har jag hittat en tik på 10 månader som är dalmatiner/golden och är kanske inte den vackraste hunden i världen, men otroligt söt och det känns som att vid ett möte kan det klicka och kärlek kan säkerligen uppstå det med. Lyra heter hon. Så vad är problemet där då? Jo, ägaren är inte säker på om hon vill sälja eller inte. Hon genomgår en seperation och vet inte om hon kan behålla henne när allt är färdigt så hon har lagt ut sin annons i förebyggande syfte. Och jag klandrar henne inte att hon inte vill sälja sin hund i första taget (för som sagt, jag vet hur det är att förlora en hund) och jag känner mig lite elak som hoppas att det blir aktuellt med ett nytt hem eftersom det skulle gynna mig. Så jag vet inte vad jag hoppas på. Det återstår helt enkelt att se om det bli en Lyra eller någon annan som hamnar här till slut.
Vad mer då? Jo, Biggen är kastrerad. Och Biggen är ettårs föredetta hingsten som är Helgast avkomma (ifall ni har glömt). Så nu ska han ut och promeneras med och han är i sådanna lägen en blandning mellan krokodil/aligator/vildhingst/buffel/åsna/fullblod/Magnus Samuelsson/rädd hare/höna och orm. Och en sådan bladning är inte det lättaste att promeneras med, men skam den som ger sig! Och vi ska även hålla honom lugn i liten hage i 14 dagar.. Det hela kan bli en ganska spännande och nervförstörande upplevelse. Men det får helt enkelt gå.
Och Sallie är tjock som en flodhäst och snart dimper det ner en liten varelse här igen. Spännande, spännande. Mamma hade bestämt namnen redan när hon bestämde hingt. Blir det ett sto ska hon heta "Amasing Deal" och blir det en hingst ska han heta "A Deal" (vad det än blir så är fölet efter A-Dur, därav namnen + att mamma vill fortsätta på Deal). Men jag håller nu på med en liten kampanj här hemma, för jag är fast besluten att om det blir en hingst så ska han heta "Rythm Like Elvis", för om Elvis skulle få för sig att återfödas och vill hamna hos oss igen, så är ju det här hans största chans! Mamma har beställt ett sto, så om det mot all förmodan är en hingst så måste det vara en liten skvätt Elvis i honom iaf!
Och jag som sådan då? Mjo, det blir allt bättre och bättre. Sorgen över Elvis börjar bytas ut mot en enorm glädje att just jag fick den bästa hunden som någonsin funnits! Han hade ju kunnat hamna hos någon helt annan och då hade jag aldrig fått lära känna honom och älska honom som mitt egna barn, och det hade vart hundra gånger mer sorgligt än det som blev!
Det enda jag forfarande är lite ledsen över är att det känns som att jag inte alltid förvaltade våran tid så väl dom jag borde. Jag fastnade helt enkelt i den klassiska fällan "Vi har tid, vi har hur många år som helst på oss". Och det ska jag lägga all min energi på att förhindra med min nästa hund. Jag vill verkligen göra det jag känner för. Om jag känner för att åka med min älskade hund till slottskogen och social träna genom att ta pendlar och spårvagnar så ska jag göra det! Jag ska inte beklaga mig för att det är dyrt, tar en hel dag eller liknande. Utan jag ska masa mig iväg till slottskogen och visa min hund pingvinerna och sälarna. Tänk vilken upplevelse det måste vara för en hund! Och det gjorde jag aldrig med Elvis för att vi "hade tid". Men det hade vi inte.. Och det kan göra mig ledsen.
Sedan måste jag bara tipsa om en blogg som är helt underbar. Man blir alltid på gott humör av den och om man är hästägare så är det hög igenkänningsfaktor och man ser på sig själv och sin häst i ett lite mer komiskt ljus än innnan. Och är man inte hästägare får man en fantastiskt bra inblick i hur det är att vara det. Och vad man än är, så skrattar man hejdlöst åt ord jongleringen och det verbala fyrverkeri som den här kvinnan bjuder på. Målande bilder och lysande tankegångar! https://jossan.dinstudio.se/
Tillsvidare, njut av det ni har, det ni får och allt det fina som finns att skåda i livet! Kram, Josefine