En hyllning till Elvis

Min älskade Elvis är borta. För alltid.

Han var och är den finaste schäfern (tom, finaste hunden) som gått på denna jord och min kärlek till honom hade inga gränser. Jag känner mig sönder riven, med salt och pepparspray i såren. Han var så perfekt, så fin och fantastisk att jag känner mig previligerad att han hamnade just hos mig. Att just jag fick lära känna denna fantastiska personlighet. Han har tröstat mig, hjälp mig och tagit hand om mig som om han vore min skyddsängel. Saknaden är förfärlig! Och tomheten som råder här hemma är plågsam. Jag blir kort och gott tokig. På detta. På livet. På händelse förlopp.. Varför skulle han av alla drabbas av en sådan förödande allergi. Han var både protein allergiker och atopiker (allergisk mot något luftburet) och jag provade allt! Precis allt, men ingenting funkade. Och när jag var nära på att ge upp så blev han halt. Röntgen visade att han hade osteochondros (lös ben bit) i bogen. Han hade varit värd en operation och hur mycket rehabilitering som helst. Men eftersom han hade påvisat allergiska reaktioner av läkemedel vid tidigare tillfälle och han i princip inte kunde äta något utan att få den förbannade klådan. Han fick inte enns en godis på lydnadsplan. Bara en morotsbit. Heller inga tuggben och tuggben var det bästa han visste och han har bönat och bett så många gånger, efter att han fick allergin, att han vill ha ett tuggben. Och jag har inte fått ge honom det. Och min hund, väldens gladaste hund var inte glad längre. Vi kunde busa eller träna och han bara mitt i allt ihop slängde sig ner och kliade sig och när det värsta kliet gick över suckade han och blev antingen liggande eller gick iväg. Och han var frustrerad, han berättade hur jobbigt det var med klådan. Jag kände hur han tappade sig själv. Han var inte glad längre.

Allt detta gjorde att jag fick ta det svåraste beslut en djurägare kan ta. Han fick somna in och vandra vidare till en himmel utan osteochondros och allergier. Och jag är säker på att där finns tuggben i mängder och godisberg. Det är dom tankarna som får mig att överleva min förlust. Det lilla hoppet om att han nu har det bra. Och jag kan känna honom så väl, han finns fortfarande kvar vid min sida. Men jag kommer aldrig få tillbaka honom. Och det som gör mest ont är väl att just han skulle drabbas. Ingen förtjänar det han fick gå igenom, men alldra mins han. Han hade aldrig gjort en fluga förnär, han botade schäfer rädsla hos hela min släkt, han gjorde hundratals människor lyckliga vart vi än gick! och allt detta bara för att han var han. Han förtjänade det inte! Han förtjänade ett långt och lyckligt liv. Han förtjänar att bli en legend! Jag vet att iaf jag kommer berätta om honom för mina barn, barnbarn och förhoppningsvis även mina barnbarns barn. För är det någon jag kommer minnas när jag ligger senil och gammal på ett hem så är det Elvis. Den finaste, mest perfekta, underbaraste, gladaste och vackraste hunden som någonsin funnits...!