Chrille Jr. är såld

Nu har jag gjort det. Tagit steget.
Jag trodde att jag skulle känna mig befriad, lite rik, ganska glad och sådär vuxen och duktig. Men jag känner mig skakig och minne efter minne dyker upp på min näthinna. Det här var ingen lätt sak och jag känner för att behålla honom. Min trogna Chrescent Compakt.
Jag köpte honom när jag var 14 år och han har tagit mig dit jag har velat. Det har aldrig gått fort eller vart sådär jätte spännande, men han har varit trogen som en gammal arbetshäst.
Han har alltid vart lite svag (eller så är det jag som är för tung) så i uppförsbackarna har jag nog jobbat mer än han. Men vad sjutton, det gör väl inget att man blir lite retad för att man får sätta fötterna i marken och skjuta på moppen för att man ska kunna ta sig upp. Folk får säga vad dom vill, men oftast skrattar/skrattade jag när jag gjorde det. Det var ytterst sällan som jag svor över honom i dessa lägen.
Och ja, jag kommer inte ifrån det att han är en han. Han har aldrig varit "den" och kommer aldrig bli. Detta influerades av den några år äldre tjej längre bort på vägen som också hade en compakt. Denna compakten hette Christer, men kallades Chrille. Och eftersom Bellan som ägde Christer var lite av en idol för mig så köpte jag ju givetvis också en compakt och tillsammans med Bellan döpte vi honom till Chrille Junior. Väldigt fint...
Och sedan dess har han varit Chrille och inte "mopeden".

Hur som helst. Detta är ett avsked som alla andra. Men jag måste någonstans inse att Chrille kommer ruttna bort om han får stanna med mig. Källaren är dessutom full med ved, så han får stå ute i regnet och rosta. Och det känns inget bra. Och jag har inte kunskapen att laga alla hans småfel som han dragit på sig under åren (eller som jag har dragit på honom). Och han kommer till ett bra hem, Glenn som köpte honom älskar mopeder och har allt. Kunskap, tid och intresse nog för att plocka fram glansen i Chrille igen.

Så, knäpp visste jag redan att jag var, men att det var så här illa är lite skrämmande. Jag borde inte bli så sentimental och full av saknad för att en knappt fungerande veteran moped har flyttat ifrån mig. Jag borde vara glad...