Jag har officiellt sagt upp min titel som hoppryttre. Det känns fruktansvärt konstigt och jag trivs inte riktigt utan den. Men jag känner mig som en hycklare då jag kallar mig hoppryttare eftersom 1. Jag är fegare än fegast och måste besegra minst tio olika rädslor varje gång jag rider emot ett hinder, hur högt eller lågt detta än må vara 2. Jag finner ingen glädje i att hoppa, vet inte heller om jag någonsin har gjort det 3. När jag hade alla mina fina irländska import ponnyer som hoppade som om ridhusspånet i själva verket varit en tramolin utan dess like, då var dom egentligen inte mina utan dom skulle hoppas högt, vinna mycket och säljas dyrt (mormors affärsidé) och så fort jag inte vågade eller det blev en total dipp i min motivation så försvann dom. Då fick någon utav alla dessa toppryttare (ungar som inte vet hur man stavar till rädd) ha dessa fantastiska ponnyer på foder. Och dom hoppades högt och fort och kammade hem rosetter och såldes. Så nu mera vågar jag inte heller vara rädd när jag ska hoppa för hela min barnsliga lilla själ är rädd för att Helga ska försvinna, nu vet jag ju att så är inte fallet eftersom det är mamma som äger henne och att hon aldrig skulle sälja Helga. Men det ligger och gnager. Så jag är rädd för att hoppa och rädd för att vara rädd för att hoppa.

Summa sumarum, jag är inte hoppryttare längre (och har nog aldrig heller varit).

Jag är således väldigt glad om någon vänlig liten själ kunde informera mig om någon annan häst sport som jag kan titulera mig med. Då jag misstänker att jag endast nöjer mig att vara skogsmulle under en begränsad tid. Men hur jag än letar så hittar jag bara dom gamla vanliga (hoppning, dressyr, western, körning, distansritt och alla sporter som hör islandshästen till) och då undrar jag ju givetvis, finns det inget nytt alls? Vårat samhälle är ju överdrivet bra på att vidareutvecklas och hitta på saker, så det måste ju finnas något nytt som jag kan pyssla med?

Så till nästa ämne, hund. Mitt hundletande går inte så bra. Jag har helt strukigt schäfer från min funderar lista då Elvis måste få lov att vara Elvis och den nya hunden måste få lov att vara den nya hunden. Jag har letat fram och tillbaka och tillbaka och fram, men än så länge ingenting. Jag var och tittade på en dalmatiner pojk som var väldigt duktig och utbildad åt rätt håll, men jag blev inte kär. Klicket uteblev. Och så hittade jag en flat/golden blandning som har gått en massa kurser och blivit förvaltad på ett väldigt bra sätt, men det vara endast mailkontakt som gällde och efter 10 dagars väntan på svar på mina mail (skickade ett extra ifall det första inte kommit fram) så har jag helt enkelt gett upp hoppet. Men nu har jag hittat en tik på 10 månader som är dalmatiner/golden och är kanske inte den vackraste hunden i världen, men otroligt söt och det känns som att vid ett möte kan det klicka och kärlek kan säkerligen uppstå det med. Lyra heter hon. Så vad är problemet där då? Jo, ägaren är inte säker på om hon vill sälja eller inte. Hon genomgår en seperation och vet inte om hon kan behålla henne när allt är färdigt så hon har lagt ut sin annons i förebyggande syfte. Och jag klandrar henne inte att hon inte vill sälja sin hund i första taget (för som sagt, jag vet hur det är att förlora en hund) och jag känner mig lite elak som hoppas att det blir aktuellt med ett nytt hem eftersom det skulle gynna mig. Så jag vet inte vad jag hoppas på. Det återstår helt enkelt att se om det bli en Lyra eller någon annan som hamnar här till slut.

Vad mer då? Jo, Biggen är kastrerad. Och Biggen är ettårs föredetta hingsten som är Helgast avkomma (ifall ni har glömt). Så nu ska han ut och promeneras med och han är i sådanna lägen en blandning mellan krokodil/aligator/vildhingst/buffel/åsna/fullblod/Magnus Samuelsson/rädd hare/höna och orm. Och en sådan bladning är inte det lättaste att promeneras med, men skam den som ger sig! Och vi ska även hålla honom lugn i liten hage i 14 dagar.. Det hela kan bli en ganska spännande och nervförstörande upplevelse. Men det får helt enkelt gå.

Och Sallie är tjock som en flodhäst och snart dimper det ner en liten varelse här igen. Spännande, spännande. Mamma hade bestämt namnen redan när hon bestämde hingt. Blir det ett sto ska hon heta "Amasing Deal" och blir det en hingst ska han heta "A Deal" (vad det än blir så är fölet efter A-Dur, därav namnen + att mamma vill fortsätta på Deal). Men jag håller nu på med en liten kampanj här hemma, för jag är fast besluten att om det blir en hingst så ska han heta "Rythm Like Elvis", för om Elvis skulle få för sig att återfödas och vill hamna hos oss igen, så är ju det här hans största chans! Mamma har beställt ett sto, så om det mot all förmodan är en hingst så måste det vara en liten skvätt Elvis i honom iaf!

Och jag som sådan då? Mjo, det blir allt bättre och bättre. Sorgen över Elvis börjar bytas ut mot en enorm glädje att just jag fick den bästa hunden som någonsin funnits! Han hade ju kunnat hamna hos någon helt annan och då hade jag aldrig fått lära känna honom och älska honom som mitt egna barn, och det hade vart hundra gånger mer sorgligt än det som blev!

Det enda jag forfarande är lite ledsen över är att det känns som att jag inte alltid förvaltade våran tid så väl dom jag borde. Jag fastnade helt enkelt i den klassiska fällan "Vi har tid, vi har hur många år som helst på oss". Och det ska jag lägga all min energi på att förhindra med min nästa hund. Jag vill verkligen göra det jag känner för. Om jag känner för att åka med min älskade hund till slottskogen och social träna genom att ta pendlar och spårvagnar så ska jag göra det! Jag ska inte beklaga mig för att det är dyrt, tar en hel dag eller liknande. Utan jag ska masa mig iväg till slottskogen och visa min hund pingvinerna och sälarna. Tänk vilken upplevelse det måste vara för en hund! Och det gjorde jag aldrig med Elvis för att vi "hade tid". Men det hade vi inte.. Och det kan göra mig ledsen.

Sedan måste jag bara tipsa om en blogg som är helt underbar. Man blir alltid på gott humör av den och om man är hästägare så är det hög igenkänningsfaktor och man ser på sig själv och sin häst i ett lite mer komiskt ljus än innnan. Och är man inte hästägare får man en fantastiskt bra inblick i hur det är att vara det. Och vad man än är, så skrattar man hejdlöst åt ord jongleringen och det verbala fyrverkeri som den här kvinnan bjuder på. Målande bilder och lysande tankegångar!     https://jossan.dinstudio.se/

Tillsvidare, njut av det ni har, det ni får och allt det fina som finns att skåda i livet! Kram, Josefine

Jag ser massa bra saker när jag tittar mig omkring. Och det gör inte ont att andas längre. Det börjar helt enklet lägga sig. Jag tillåter mig alltid att vara så känslosam som jag behöver, så drar det fortare över och det tycktes funka denna gången också. Jag kan inte säga att minnena går lätta att bläddra fram, men vardagen funkar faktiskt riktigt bra. Det är hopp om livet igen! Just nu kom jag in från stallet där jag har "stor städat" i Sallies box inför den stundande fölningen. Det ska bli spännande att se vad det är för nått som kommer till denna värld. Hur som helst, livet rullar vidare och jag har nu jobbat undan en hel del som senaste dagarna, så nu är det fritt fram för kunder igen!

Ha det så bra och njut av solen!

Det här går inte.. Det går verkligen inte! Jag klarar inte av tystheten och tomheten som råder. Det gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att jag tror att jag blir galen! Jag kommer aldrig kunna ersätta Elvis och ingen hund kommer någonsin att kunna ta hans plats. Men jag måste skaffa mig någon som kan jaga bort tystheten och bryta tomheten. Jag behöver en annan hund. Jag har fortfarande Boppis, men det är inte samma sak.. Hon är inte min på något sätt och vis. Hon är helt enkelt sin egen! Och det räcker inte..

Min älskade Elvis är borta. För alltid.

Han var och är den finaste schäfern (tom, finaste hunden) som gått på denna jord och min kärlek till honom hade inga gränser. Jag känner mig sönder riven, med salt och pepparspray i såren. Han var så perfekt, så fin och fantastisk att jag känner mig previligerad att han hamnade just hos mig. Att just jag fick lära känna denna fantastiska personlighet. Han har tröstat mig, hjälp mig och tagit hand om mig som om han vore min skyddsängel. Saknaden är förfärlig! Och tomheten som råder här hemma är plågsam. Jag blir kort och gott tokig. På detta. På livet. På händelse förlopp.. Varför skulle han av alla drabbas av en sådan förödande allergi. Han var både protein allergiker och atopiker (allergisk mot något luftburet) och jag provade allt! Precis allt, men ingenting funkade. Och när jag var nära på att ge upp så blev han halt. Röntgen visade att han hade osteochondros (lös ben bit) i bogen. Han hade varit värd en operation och hur mycket rehabilitering som helst. Men eftersom han hade påvisat allergiska reaktioner av läkemedel vid tidigare tillfälle och han i princip inte kunde äta något utan att få den förbannade klådan. Han fick inte enns en godis på lydnadsplan. Bara en morotsbit. Heller inga tuggben och tuggben var det bästa han visste och han har bönat och bett så många gånger, efter att han fick allergin, att han vill ha ett tuggben. Och jag har inte fått ge honom det. Och min hund, väldens gladaste hund var inte glad längre. Vi kunde busa eller träna och han bara mitt i allt ihop slängde sig ner och kliade sig och när det värsta kliet gick över suckade han och blev antingen liggande eller gick iväg. Och han var frustrerad, han berättade hur jobbigt det var med klådan. Jag kände hur han tappade sig själv. Han var inte glad längre.

Allt detta gjorde att jag fick ta det svåraste beslut en djurägare kan ta. Han fick somna in och vandra vidare till en himmel utan osteochondros och allergier. Och jag är säker på att där finns tuggben i mängder och godisberg. Det är dom tankarna som får mig att överleva min förlust. Det lilla hoppet om att han nu har det bra. Och jag kan känna honom så väl, han finns fortfarande kvar vid min sida. Men jag kommer aldrig få tillbaka honom. Och det som gör mest ont är väl att just han skulle drabbas. Ingen förtjänar det han fick gå igenom, men alldra mins han. Han hade aldrig gjort en fluga förnär, han botade schäfer rädsla hos hela min släkt, han gjorde hundratals människor lyckliga vart vi än gick! och allt detta bara för att han var han. Han förtjänade det inte! Han förtjänade ett långt och lyckligt liv. Han förtjänar att bli en legend! Jag vet att iaf jag kommer berätta om honom för mina barn, barnbarn och förhoppningsvis även mina barnbarns barn. För är det någon jag kommer minnas när jag ligger senil och gammal på ett hem så är det Elvis. Den finaste, mest perfekta, underbaraste, gladaste och vackraste hunden som någonsin funnits...!

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev här. Fy mig! Men jaja, ingen kan hinna allt!

Min mamma, hon har hur mycket prylar som helst. Överallt. Och hon har allt hon behöver och jag har redan gett henne allt hon inte behöver, sådan som bara är fint, sådant som är både fint och praktiskt, kuponger på saker jag kan göra för henne (sist hon fick det var jag runt 12 år, men endå) och jag har även gett henne saker hon har behövt (men sedan fått veta att hon köpte det i förra veckan). Hon är helt enkelt jätte svår att köpa present till! Så när julen analkadess så tänkte jag till ordentligt och kom fram till att en upplevelse måste vara det bästa. Så efter mycket velande från min sida fick hon ett bio kort (med pengar till två biljetter) och ett löfte om en middag på valfri resturang. Hon blev jätte glad och jag var sjukligt nöjd med min uppfinningsrikedom.

Så för ett tag sen kom filmen vi hade väntat på! Marley och jag! (Jag har läst boken och jag skrattade så jag fick kramp. Det är helt klart topp tre i min bästa-böckerna-någonsin lista. Så ni som inte har läst den, LÄS DEN!) Så vi onkade iväg till stan, hade bokat biljetter och allt. Visst var vi lite sena, men födda optimister som vi är så gick vi först till Willys och köpte lite godis och dricka, sedan gav vi oss iväg för att bestämma resturang. Och den som har varit i Göteborg vet hur mycket resturanger det finns här. Men vi hade siktet inställt på en speciell resturang. Tara heter den, dom har endast turkiska specialliteer och det är precis hur gott som helst! Och hör och häpna, vi fick bord.

Så vi gled in och gjorde en stilsam entré likt kändisarna på röda mattan. Det sken om oss i våra fantastiska kreationer och vackra håruppsättningar. Och man får inte glömma våra leenden, med gnistrande vita tänder och sällsynt glädje. Eller hmm.. Hur var det nu? Vi klampade in i resturangen med varsin willys kasse i handen, ruffsiga som attans i håret, men iaf ganska rena kläder. Den som har varit på Tara vet att det är trångt mellan borden. Det vet mamma nu också, för när hon och hennes stora dunjacka (köpt långt innan dunskandalen!) och hennes sällsynt fina Willys kasse skulle knö sig mellan två bord för att slå sig ner så rev hon ner lite betick och tillhörigheter i golvet med buller och brak. Och det otroligt fina paret som satt bredvid oss höll på att få en smärra hjärtinfarkt... Men vi ordnade upp läget och slog oss ner. Vi beställde friterad kalamari till förätt och en Mixed grill till varmrätt. Och så satt vi tysta och log mot varann medans vi njöt av oliverna och försökte mota bort tinnitussen som kom smygande pga av den slående ljudnivån där inne. Det är helt klart den tjötigaste resturang som finns! Och eftersom man praktiskt taget sitter i knät på varann så blir det inte bättre än att man hör ganska ingående vad enns bordsvänner pratar om. Även om man verkligen inte vill... Och det där fina paret som fick en smärre hjärtinfarkt för en stund sedan pratade så illa. Uscha! Dom pratade skit så det stod härliga till om sin släkt, sina inkompetenta arbetskamrater, om varann och om gudarna själva. Jag har aldrig hört på maken. Och så satt dom och klagade på att deras yacht gick för sakta, porschen var sönder nu igen och allt var helt enkelt elendes elende. Och så fick dom in notan. Den var på 500 kr och nått, och dom höll på att gå i taket för att det var på tok för dyrt, dom hade ju inte ens fått svenskt kaffe efter maten. Då blir man lite ledsen. Dom hade alla chanser i världen att sitta och mysa för att det numera gick så bra för dom, tänk dom hade en porsche och en yacht! Men nej... Då blir jag lite ledsen! Man måste vara glad för det man har, annars är det ju ingen mening med att ha det!

Men hur som helst, tillbaka till mamma och mig.. När vi var halvvägs genom våran förrätt så fick jag en impuls att titta på klockan. Och då var det min tur att nästan få hjärtinfrakt, om 25 minuter börjar bion. Jag berättade för mamma och vi åt upp resten av förrätten lika snabbt som en räser bil far fram på en ny asfalterad raksträcka. Och så bad vi servitrisen att om möjligt skynda på tillagandet av våran varm rätt eftersom vi hade lite brottom. Givetvis gick det bra. Men självklart hanns det inte, så när det var en kvart kvar innan bion började så berättade vi läget precis som det var, sådär lite lagom skamsna och sjukt stressade. Vi fick oss en snäll, men bestämt åthutning att det var alldeles för kort tid för att sätta sig på en resturang och beställa två rätters. Vi var nu lika sjuka i stress som i skam, men frågade endå om vi kanske kunde få maten i en låda och ta med hem? Och hon undersökte detta. Och när vi höll på att ge upp och ta på oss jackorna kom hon farande med våran mat. Så jag hystade till henne pengarna och så små sprang vi till bion. Vi var inte sist in och jag tänker se det som lite utav en seger eftersom kvällen fortlöpte som den gjorde! Men vi såg iaf filmen i ett os av mat lukt. Filmen var väldigt bra. Och vill man gå och se på bio så kan jag varmt rekomendera Marley och jag. Den var dock väldigt sorglig i slutet, och jag har aldrig någonsin varit på en bio då så många i publiken grät. Och då syfftar jag inte på stilla tårar som rann ner för några kinder. Nej, jag syfftar på snyfft och snörvel av högsta grad. Sådant där som man inte gör inför andra människor, sådär så att eventuellt smink befinnersig någonstans i höjd med hakan och halsen och där man snorar mer än vad som känns acceptabelt inför publik...!

Och efter detta trådrypande bio besök åkte vi hem och käkade resturangs mat i soffan.. Det var mycket godare hemma! Och vi kunde prata i lugn och ro och höra både vad vi tänkte och vad vi sa. och vi slapp att ha massa folk i knät. Toppen! Då var jag tacksam, allt kan bli hur knasigt som helst. Det kan gå rent åt fanders ibland, men det känns ändå som att jag har lärt mig konsten att hitta hem, lugna ner mig, och se det fina i min upplevelse. Jag menar, hade allt löpt på enligt plan hade jag ju knappast sagt detta till kommande barnbarn! Men så som det blev nu, så kommer jag gladeligen berätta det, för som skröpplig gammal gumma kan jag inte tänka mig något jag skulle njuta av mer än att se mina barnbarn vrida sig av skratt inför tanken. Tanken på hur livet egentligen är.

Tänk om vi alla hade kunnar skratta så åt livet. Vad mycket lyckligare vi hade vart!

Kram, Josefine

Jag ber om ursäkt för inlägget under. Jag märkte nu när jag läste det att det är hundratals fel i det. Jag skulle kunna ändra det, men på något vis känns det som att om det är kvar är jag som alla andra. Knallfall trött sent på kvällen men försöker än dock in i det sista hinna med allt man har på dags ordningen.

Men nu ska jag hoppa över till något helt annat. Jag och Elvis gick en valpkurs som var inriktad på klicker/operant inlärning. Mycket roligt och verkligen något jag kan rekomendera för hundägare. Operant inlärning går ut på att hunden själv ska tänka och hitta på ett beteende. Är beteendet det vi ville ha får dom beröm och godis. Detta medför att hunden efter ett tag provar på alla möjliga och omöjliga saker för att få sitt godis. Och dom måste verkligen tänka så att det knakar. Mycket effektivt på många fronter alltså. Men det kan också leda till oanade situationer. 

Härom kvällen så tränade jag och Elvis i köket. Vårat nya projekt är att han ska kunna öppna och stänga alla luckor och lådor i köket. Han öppnar dom genom att dra i en trasa som är fastknuten i handtaget och luckorna stänger han genom att putta till dom med tassen och lådorna stänger han genom att putta till dom med nosen. Detta tycker han är hysteriskt roligt (vilket medför att han i tid och otid försöker öppna dom). Men Boppis når ju inte riktigt up och är lite för försiktig för att kunna träna på det. Så jag har tagit vid där mamma slutade och traglar nu att hon ska kunna lägga tassen på nosen på komando (det ska tilläggas att mamma stod för hela inlärningen, jag försöker bara fästa ett komando). Detta höll vi alltså på med när mamma kom in en sväng. Jag demonstrerade våra kunskaper, som alltid. Men det tog stopp när jag skulle göra tassen-på-nosen med Boppan. Vilket medförde att jag hejjade på henne och petade lite på hennes näsa. Detta funkade inte så jag antog en mer passiv ställning och väntade ut henne (i sanna operant inlärnings anda). Men då inget tycktes hända kom det rätt som det var en enorm schäfer tass in i bilden och petade till Boppis över näsan. Boppis och jag vart lika förvånade båda två, men efter det så trillade hennes polett ner och hon lade tassen på näsan så mycket hon bara förmådde. Med en liten dramatisk suck och budskapet "Hur svårt kan det vara?" från Elvis håll skrattade jag och mamma så att vi grät.

Så åter igen. Det gäller att ta vara på pärlorna i vardagen!

Tills vidare, ha det bra.

Idag är jag trött. Riktigt trött. Jag skyller allt på det otroligt gråa väder som har varit idag. Det har varit grått,grått,grått och dimma... Tråkigt och tröttsamt. Men det finns en i huset som inte påverkas märkbart av det gråa vädret. Ja, ni gissade rätt. En viss schäfer vi namn Elvis härjar ikring här hemma som om han hade ätit raketbränsle till frukost. Men jag tänker inte klaga på nått. Jag tänker belysa hans glädje!

Det han har är något att ta efter. Han är lika glad varje dag. Han har energi som ingen annan. Och visst bidrar det med att han är en schäfer i unga år. Men jag är helt säker på att hans glädje och ovikande positiva tankeverksamhet. Han borde skriva böcker! Eller så borde vi människor stanna upp och iakta våra djur. I många fall är dom sanslösa energikällor och bidrar till vårat skratt. Om vi bara tillåter det. Vi borde även lära av dom, hitta den där glöden dom naturligt besitter. Den som vi också naturligt besitter men som vi ända sedan väldigt unga år omedveten eller medvetet motarbetat den. Nu tänker ni säkert att man inte medvetet motarbetar en livsglöd. Men jag vill vidhålla att så är fallet. För att det är så skamligt att vara för mycket av något nu för tiden. Är man för ledsen så är det inte okej att vara det, är man för glad så får man komentarer i stil med "Och vad är du så glad för nu då?". Och då blir det nog att man motarbetar den livsglöd vi föds med. Jag räknar även med våra drömmar i denna livsglöd. Och då räcker det igentligen med en enda fråga. Hur många jobbar/lever sin dröm?

Ha det bra allihop och försök hitta tillbaka till eran livsglöd, för den är ni/vi verkligen värda!

Kram, Josefine

Jag vill bara klargöra ifall någon undrar. Jag pratar/skriver aldrig om kunder och deras djur utan att fråga om lov. Det gäller både i verkliga livet och här på min hemsida. Och vad jag menar med "verkliga livet" är att jag omnämner inte kunder och deras djur varken inför eventuella kunder eller för nyfikna.

ALLA KUNDER/DJUR SOM OMNÄMNS PÅ MIN HEMSIDA HAR BLIVIT TILLFRÅGADE OM DOM VILL VARA MED ELLER INTE!

Nu har vi varit och hämtat hö. När vi hade lastat in stod frun i huset kvar en stund och pratade med oss. Det visade sig att hennes dotter hade varit och tävlat idag. Det hade inte tagit långt tid eftersom hästen hade vägrat ut sig på andra hindret. När hon hade sagt det så tog det inte ens en hundradels sekund innan jag hade kontakt med hästen ifråga (jag hade inte bett om det, den tog kontakt självmant). Och den berättade att vid tävlig spände sig ryttaren, som i vanliga fall red mjukt och följsamt. Och ryttaren spände speciellt höger handen och det bidrog till att hon aldrig gav efter på den och hästen spjärnade emot i ett fösök att få henne att släppa den. Men det gjorde bara handen ännu hårdare. Detta var inget som ryttaren gjorde på träning och sk. Clear Rounder. Men på tävlig blev det alltid såhär. Och när då häst och ryttare hade hamnat i denna dragkamp kom dom inte ur den, och när ryttaren red emot hindren så blev hästen aldrig rakstäld nog för att hoppa ordentligt. Vilket resulterade i att efter ett antal språng på framhoppning och några på tävligsbanan så stannade den. Den ville helt enkelt inte mer.

Och jag har i många lägen försökt hjälpa människor som inte har bett om hjälp. Och det blir likadant varje gång. Det slutar i katastrof för att dom tar min hjälp som kritik. Så jag har som regel att inte hjälpa människor som inte har bett om det. Jag försökte efter det som hästen sade mig smyga in lite att man kan bli spänd i kroppen vid tävling, utan att man tänker på det och att det kanske bidrar till att hästen blir lite fundersam och/eller tveksam. Och det var väl lite si sådär med vad hon (frun/mamman) tyckte om det.

Så hur gör man egentligen? Jag vill ju hjälpa hästen, men det ända man gör är skada... Och om man försöker säga sådanna här grejer till folk som visar sig vara av den åsikten att djurkommunikation är rena humbuggen, så spelar det ingen roll hur rätt jag har. Dom vet hur det är, och det är inte så som jag säger. Så i vissa lägen känns det som att det blir fel vilket som. Dumt! Men lite av verkligheten för en djurkommunikatör.

Alla har varnat mig för denna hiskeliga tonårsperiod, men jag har mest ryckt på axlarna och tänkt "Nehej, det tror ni bara. Elvis skulle aldrig börja jaga bilar eller liknande! Han är bäst och världens lydigaste. Så det så!". Men tji där fick jag. Jag har hela tiden tänkt att hans värsta tonårsdrag har varit hans envetenhet som har smugit sig fram det senaste. Men nej... Idag har han vart på har-jakt! Vi var ute på åkrarna för att ta kort när han drev upp en hare. Det har han gjort miljoner gånger på dom åkrarna men han har alltid vänt efter en liten vissling från mig. Men inte idag, jag visslade och visslade. Visslandet övergick till riktiga komando i stil med "Kom hit nu din attans huligan!". Men det funkade inte. Då kom jag på mig själv med att jag sprang ju efter honom. Och gapade. Hmm. Kan man bidra mer effektivt till en jakt än så?

Så jag stannade lite smått villrådig och kom på att jag är ju djurkommunikatör, för sjutton gubbar! Så jag stod still lite till och när jag fick kontakt så vände jag och sprang åt andra hållet medans jag skickade bilder och scenarion som hade fått den mest modiga hund mörkrädd! Och det tog inte lång tid innan han sprang ikapp och förbi mig. Min fina hund. Jag kom igenom allt adrenalin som pumpade i hans kropp och fick honom att trottsa sina instinkter. Ha! Och då ska tilläggas att det är skillnad när en tax jagar en hare och när världens mest långbenta schäfer gör det. En tax kan man springa ikapp, det gör man inte med en schäfer. Så jag var så glad att han vände och kom! Och döm min förvåning när jag såg att haren var kvar på åkrarna, han hade inte kommit för att han hade tappat bort den..

Haha, nu är jag stolt som en tupp!

Kramar, från en trött Elvis och en stolt matte!