Jag blir knäpp..

Nu har det blitt massa fel igen. Jag är så trött på detta strulet och alla dessa problem.. Jag har nu upptäckt att Kira kliar sig. På alla allergi ställen, dom senaste gångerna hon ätit sin mat. Hade jag inte gått igenom allt med Elvis så hade jag kanske inte lagt märke till det. Men med Elvis erfarenheterna i bagaget och minnet av smärtan att ha en sjuk hund som man inte kan hjälpa så som man hade velat, så har jag tagit beslutet att den karusellen ska jag inte gå igenom igen. Så idag har vi pratat med Kiras gamla ägare och hon får flytta tillbaka på onsdag. Det gör ont, på ställen som jag inte trodde fanns. För mitt i allt ihopa tycker jag ju om henne, men jag vill helt enkelt inte gå igenom det igen. Jag är även ledsen över Elvis. Över den orättvisa som drabbade honom, den renaste och finaste av dom alla.. Han var inte värd det. Ingen är, förvisso, men endå. Och jag saknar honom badley. Men iaf, Kira åker hem och jag letar åter igen efter en hund. Tror jag. Hoppas jag. För jag har prov kollat på hundar på tex. blocket och liknande och det finns ingen jag vill ha. Och tittar jag på rasklubbarna så hittar jag ingen ras som det klickar med. Och jag har helt enkelt förbjudit mig själv att köpa en till schäfer. Jag vill inte genom gå all emotionell förstörelse som allergi bidrar med. Jag vet att många fall går att ordna jätte bra, men jag vet också att det inte är så i alla fallen. Och jag vill inte se en hund med dom besvären, då jag känner så med hunden. Jag tycker inte om att se djur lida då dom är dom finaste varelserna på planeten. Och dom borde få leva hela sitt liv i ett töcken av tralla la och oavvikande positivitet. Och så är det inte alltid för en hund med allergier.

Och nu en uppdatering av våran fölis. Det har vart lite för mycket styrande och ställande av människor. Vem som äter när, var stoet ska vara och hur hon ska bete sig. Allt för att underlätta överlevnaden av den pytte-lilla fölungen (nu 20 kg). Men det blir inget underlättande direkt. Utan det växer bara en hemsk frustration där. Och eftersom dom tycker att det är viktigast att den lilla får mat ordentligt, så har dom schasat bort våran tills den lilla har ätit upp. Detta har gjort A. Våran har blivitt agressiv mot människor, om man kommer nära när han äter så slåss han.. och B. Deras rädsla över att mjölken inte ska räcka, har slagit in. Vanligtvis funkar det ju som så att mjölkproduktionen ställs in efter hur mycket som går åt, men eftersom våran har fått slåss som en tok för att få mat så har han varit för trött för att äta för lite. Alltså finns det nu för lite mjölk. Men vi får hoppas att produkitonen kommer igång igen, nu när dom har insett att naturen får ha sin gilla gång. Och våran är stark som en oxe och pigg som en border collie, så han har rivit av en hel del rodeo rundor i boxen där. Och då tyckte dom att han var lite för stökig och var rädda för att han skulle hoppa på lillebror, så då fick han gå in i en annan box för att busa av sig. Hmm. Det känns inte så bra. Men nu har iaf lillebrors ägare komit på att naturen inte är så dum, så nu har hon lugnat ner sig lite. Och så går dom ut med stoet och våran vilde så att han får springa av sig. Och då blir det hela lite lugnare. Så vi får se hur det blir. Förhoppningsvis blir det hela prima och det hela lugnar ner sig framöver.

Men jag fick iaf tagit en del kort på Vilde-Petter. Och det ska tilläggas att vi ska köpa en annan grimma till honom, och vi är medvetna om att den är gräslig..!

Tillsvidare..

Sallie har fått flytta till himmelen. Och Lille-putt har fått en amma och en lillebror. Så numera kallas han storebror, då lillebror är en pytte, pytte, pytte liten variant av ett halvblodsföl. Lillebror vägen bara 15 kg. Men det är en riktig kämpe. Han går och står för egen maskin numera och äter som 100 hästar. Så den biten är iaf bra. Och Sallies kropp blev hämtad idag (fy vilket jobb den gubben har..) så nu letar vi efter sällskap till Helga. Helst något litet a la B-ponny. Dock inte shettis då vi ej har shettis-anpassade staket. Så vet ni någon sådan så får ni gärna höra av er. Gärna i Göteborgs området.

Tack alla ni som har hört av er ang. ammor och/eller kommit med några tröstande ord! Det värmer att veta att man inte är ensam.

Jaa, nu har vi blivitt en till i familjen. Ett litet hingstföl damp ner här kl 3 på dagen. Han är kavat som attans och har verkligen bestämt sig för att det här med livet är stört skönt. Men Sallie vill inte veta av honom. Vi har provat allt och lite till och hade hon inte vart handikappad (jätte dåligt bakben) så hade hon nog dödat honom. Så nu får han ligga i en liten box bredvid Helga. Hon är väldigt villig att hjälpa till, men det hade ju vart skönt om man hade hittat en reserv mamma med mjölk. Så en amma sökes desperat. Och tills dess så får jag ge honom mjölkersättning varannan timme dygnet runt. Och han äter verkligen som en häst, så det blir inte jobbigt ur den synpunkten. Men med veckor av dålig sömn kan detta bli antingen jätte bra (för kroppen kommer inte ihåg vad sömn är) eller så går det jätte dåligt (kroppen kommer på vad sömn är). Vi får helt enkelt hoppas på det bästa och när allt detta är över, ska jag ta semester och SOVA. Men nu blir det helt enkelt en sista kraft ansträngning. Så får vi se vart det hamnar och hur det blir i framtiden märker vi ju. Önska mig lycka till..!

Nu är jag stolt. Och glad. Eller nej, jag är lycklig. Jag är som en mamma vars unge precis vunnit VM.. Så stolt och lycklig är jag nu! Jag bubblar, bättre ord för tillståndet finns inte.

Och anledningen är min fina, fina, fina Kira. Hennes enda problem enligt den förra ägaren var att hon skällde på nya hundar. Hon gjorde inga utfall eller så, men hon skällde som en tok och reste osäkerhets-ragg. Det ska vi väl få ordning på i sinom tid tänke jag, obotlig optimist som jag är. Så idag pallrade vi oss som sagt iväg till bhk:n (brukshundsklubben), med en hel påse kassler och klickern i högst hugg. Först stannade vi 50 meter ifrån själva klubben under skott träningen, men hon reagerade inte det minsta lilla, så vi knatade närmare och stod 15 meter från klubben under dom sista skotten. Inga problem inte. Så vi smög sakta men säkert närmare parkeringen. Vi tog några steg, stannade och klickade för ögonkontakt. Vi några tillfällen kom det hundar förbi, men dom var dock 20 meter bort. Men vi jobbade vidare med ögonkontakten. Och så gick vi ytterligare några steg närmre apellplan, jobbade med ögonkontakten och gick några steg till. Tillslut befann vi oss fem meter från ingången till apellplan och det gick hundar förbi mest hela tiden. Små, stora, gamla och unga. Och hon yppade inte ett enda ljud! Ha! Hejja oss..! Så vi gick in på apellplan och tränade som alla andra. Vi tränade på fölsamheten (hon vill gärna gå in framför mig, trotts att jag alltid belönar med vänsterhanden) och gjorde några passivitets övningar, en pytteliten inkallning och jobbade på ögonkontakten vid sittande, liggande, stående och från avstånd. Och det gick galant! Jag tror att Kiras nya ordspråk är "Länge Leve Kassler!". Och det trivs jag verkligen med. Det är otroligt vad många olika växlar denna hunden har. Jag är helt facinerad..! Och stolt. Och lycklig. Hon är verkligen den perfekta Elvis efterträdaren, hon vandrar tryggt och säkert i hans fotspår..! Eller ja, tass-spår?! Om man bortser från tempot, så har dom sådanna lika tankegångar under träning. Och det är underbart. Kira kommer aldrig, aldrig kunna bli Elvis, men hon om någon kan hjälpa mig igenom min förlust och minnas allt det bra och med tiden trycka undan allt det hemska som blev på slutet. Och det fullkomligen älskar jag Kira för. Jag älskar henne endå, men det där är en liten bonus..!

Alla ni som inte är direkt hundintresserade, håll till godo. Snart kommer jag nog skriva om annat..

/Josefine von Bubblig

Nu har vi börjat på riktigt med klicker och shejping träningen här hemma. Och herre jösses vad Kira tycker att det är roligt. Hon är som ett fyverkeri, hon bjuder på beteenden och varianter jag aldrig någonsin hade kunnat klura ut för egen maskin. Och det är helt enkelt så hiskeligt roligt. Och hon är smidig som en orm och som jag tidigare sagt, snabb som en vässla. Så hennes rulla runt går snabbt som jag vet inte vad. Och det är lite spännande, för jag glömde fråga precis vad det var hon kunde. Så nu undrar jag om hon är så sjukt smart och kvick i huvudet att hon lär sig rulla runt, buga, banka höger och vänster tass i golvet, krypa framåt och bakåt, backa och stå med framtassarna på ett fat (dock utan stimuli kontroll), på en halvtimmes träningspass eller om hon kunde detta redan innan. Jag hoppas ju givetvis på den första varianten.

Men idag när vi tränade för andra gången, så blev hon så glad. Det har lossnat och det haglade beteenden och där med haglade det även godis över henne, så hon fick fnatt. Ett riktigt schäfer-fnatt. Och utomhus ter sig ett schäfer-fnatt ungefär som så att schäfer far iväg, slickad längsmed backen i en hiskelig fart och gör några halsbrytande fintar och vändningar innan den lugnar sig och kommer ner på jorden igen. Men idag fans det inte riktigt plats, då vi satt i köket. Så hon fick detta fnatt-utbrottet på en kvm stor yta. Det var lite spännande och väldigt underhållande. Ganska fort förstod jag att hon hade kroppskontroll nog att låta bli att skada sig, så hon fick hålla på en liten stund innan jag grep in och lugnade henne. Hon är för rolig, och är ungefär det enda glädjemomentet som råder på denna gården just nu.

Ingen fölis, ingen sömn, dräktigt sto med kasst bakben inrullat och fastnat i staketet och därmed demolerat en hel hage, sådant där regn med blåst som gör att det liksom regnar underifrån, och tre generationer starka kvinnor som under sömnbrist försöker samsas på ett bra sätt. Behöver jag säga mer? Jag är så otroligt trött och i och med det fruktansvärt förvirrad, så igår glömde jag av vad Kira hette, jag kom på mig själv med att kalla henne för Krita. Det kändes inte rätt, så jag frågade mamma och mamma erkände då att hon hade kallat henne för "hunden" hela dagen. Hm, vilket välkommnande.. Men hon har överseende och börjar lite smått komma tillrätta med att hennes kommunikation når fram och inte tappas bort på vägen. Spännande och ovant kallar hon det.

Och senare bär det av till brukshundsklubben, vi ska träna skott och hennes osäkerhet gentemot andra hundar (som leder till en hel del ljud) ska tränas bort. och mitt hemliga vapen är kassler! Hon fick träna lite med pytte-pytte bitar när vi käkade kassler till middag och jag trodde att hon skulle tjola-vippa för hon blev så till sig att hon nästan tappade fattningen och sedan var den mest väldresserade hunden som någonsin gott på denna jord. Kontakt och följsamhet satt som en smäck. Så det är ju inte bäddat för annat än succé på brukshundsklubben eftersom jag där kommer ha en hel påse kassler. Jag ger en rapport ikväll om hur det gick!

Nu är vi inne på våran andra dag ihop. Jag och Kira, min nya hund. Efter Elvis bestämde jag mig för att hitta en ny ras, för att om jag köpte en schäfer till så kanske jag skulle försöka stöpa om denna nya hund till en ny Elvis. Så jag gav mig ut på ras jakt. Och jag har läst, förskat, pratat med uppfödare, pratat med folk som äger raserna jag varit intresserad av. Och en efter en strök jag, tills det bara fanns en ras kvar. Så nu sitter jag här med en ny schäfer. Det gick inte att byta ras helt enkelt. Schäferna är helt klart den perfekta hunden för mig och trotts sjukdomar och liknande så vill jag prova iaf en till.

Så här bor nu en liten fröken fräken på 11 månader. Hon heter The Qwirra's Katja, men den förre ägaren har kallat henne för Kira så det är under den benämningen hon går. Detta är min första hund med stamtavla och hela faderullan. Boppis har visserligen papper och en stam fullproppad med jakt champions och jag har för mig att en del utställnings resultat ger guldkant till denna stamtavlan också. Hon är dock inte min hund, utan hon har alltid varit familjens. Så det känns något skrämmande. Jag har ju haft blandras och en papperlös schäfer och då har jag vant mig vid att stå lite vid sidan av och tyckt att det är helt okej. Så nu när jag är medräknad överallt så känns det lite läskigt. Men helt klart väldigt roligt också, för då kanske jag kan ge mig på att träna en del åt bruks-hållet också.

Men tillbaka till Kira. Denna lilla tös är Elvis totala motsats. Hon är lugn som en filbunke inne och har motor som en fomel 1 utomhus. Hon är väldigt liten, eller det är hon nog inte, men om man jämför med Elvis vars mankhöjd var 72 cm så är hon jätte liten! Och hon är mycket mörkare i pälsen. Och har långt ifrån lika tjock och lång päls som Elvis. Han var ju pälsmässigt utrustad för en eventuell visit på nordpolen.. Och hon är ädel och kvick som en vessla. Hon hon har balans som skulle göra katter avundsjuka (fast dom skulle aldrig erkänna det..)! Så kort och gott, hon är perfekt. Om jag inte kan ha Elvis, vilket blir svårt med tanke på att han nu med all säkerhet håller på att demolera ett måln, där uppe i himmelen. Så är hon perfekt. Hon har inte gjort överdrivet mycket, men hon är heller inte "förstörd". Och hon är kvicktänkt som attans, så det tar nog inte lång tid att befästa den grundläggande moment lydnaden.

Jag är full av glädje och skratt igen och om jag inte hade varit vaken nästan dygnet runt i en vecka för att passa Sallie inför hennes fölning så skulle jag ha skuttat omkring av iver och glädje. Och förresten, på tal om Sallie. Det har vart en turbulent vecka, men den eviga frågan "föl påväg ut eller föl på väg in?" hängandes över huvudet har vi inte fått mycket vila. Och igår kväll/natt kom veterinären och tittade på henne, för vi visste inte om det var fölning på gång eller om det var så att hon möjligtvis hade kolik. och han förkunnade då efter att ha undersökt henne att hon var öppen i livmoderhalsen, ungefär så att han fick in en hand. Så han sa att denna natten blir det föl. Men tji, där hade han fel. Vi delade upp det i skift, så att det alltid fans någon som passade henne. Och timmarna gick. Det blev morgon, dag, eftermiddag, kväll och natt igen. Ingen fölis.. Och hela den natten gled iväg, likväl morgonen och nu förmiddagen. Ingen fölis.. Men veterinären var här tidigt i morse och sa att öppenheten var i precis samma läge som sist. Så vi får se när den där fölisen har tänkt komma ut egentligen. Spänningen är olidlig och inte alls spännande egentligen. Nu är det mer en gnagande oro.

Så jag är glad att Kira har anlänt, annars hade vi inte haft mycket att vara glada över..

Nu ska bara veta vilken förvåning, ja nästan en liten chock fick jag, när jag tittade ut genom fönstren för en stund sedan. Jag har suttit och gluttat lite på olika hundbloggar lite sådär halv angagerat, men jag har helt missa att himlen har blivitt SVART! Jag trodde att det hade blivit kvällen, och det har det visserligen, men inte så att det skulle vara bäcksvart ute. Nej, vet ni var det var? Åskmoln värre än värst. Och så fick jag se en liten, liten, liten pytte blixt någonstans långt borta, men det tog inte mer än fem minuter innan det hittade hit. Så ligger åskovädret som ett duntäcke (ett agressivt sådant) över våran lilla dal. Och det regnar som jag vet inte vad, och det blixtrar och dundrar med inlevelse i liknelse med kossor på betessläpp! Men vet ni hur mysigt det är? Jag fullkomligt älskar det, det finns ingen gång jag får förundras över något fenomen som när det blixtrar. maken till vackert är inte lätt att hitta.

Och jag är så tacksam för min dagis fröken som väckte min åsk-älskande ådra. Varje gång det åskade så gick hon ut på verandan och tittade på allt det vackra och jag som fullkomligt avgudade henne tassade med och stod bredvid henne. Och hennes totala lugn blandat med facination och lycka smittade helt enkelt och jag har kvar känslan än!

Och så finns det ju ingenting som slår dunder och brak med regn som måste vara besläktat med vattnet som leker i niagra fallen, när det kommer till luft rensning. Jag har gått och kippat efter luft hela dagen och hur mycket vatten jag än har druckigt så har det näst intill dunstat innan det hunnit ner i magen. Det har sannerligen varit "lugnet före stormen" och det är det äckligaste väder som finns..! Uscha! Så jag är så innerligt glad över dessa åsk väder för att man kan andas igen, allt luktar fantastisk och allt återkommer till livet. Alla blommor, djur, träd, buskar, människor och kryp kommer fram igen med ny energi. Och det är ingenting annat än helt fantastiskt!

__________________________________________________________________________________________________________________________

Ett tillägg, jag frågade Melker för skojs skull, vad han ville ha för färg i sin box. Även om han och Biggen ska på bete om sisådär två veckor och Biggen är den enda som kommer hem till höst, då Melker endast har lånats som lekkompis till biggen, så tänkte jag att det är ganska oförskämt att fråga alla utom honom (och våran katt Nea som sover där när det inte behagar henne att sova inne). Och han velade lite fram och tillbaka men efter en stund hade han bestämt sig, och han ville ha brunt!

Nu har jag officielt slutat med hembesök. Jag anser att jag gör mitt jobb så mycket bättre på distans och dessutom blir jag miljö vänlig, som totalt slutar använda någon form av fordon för att sköta mitt jobb.

Idag har jag och mamma roat oss med en speed session, vilket vi gör väldigt ofta. Det går till som så att mor min ställer en fråga till något utav våra djur och så säger jag svaret högt till henne. Precis som en vanlig konversation som två människor emellan. Och det är både underhållande och bra träning för mig och mitt tempo. Jag kan lugnt säga att min mamma är min stam"kund", hon återkommer dagligen och gärna flera gånger om dagen. Men eftersom det är hon som ledde in mig på banan så är jag henne evigt tacksam och hjälper henne gärna med hennes frågor. Och eftersom hon är just min mamma så är det inget snack om saken, hon får så många sessioner hon vill ha av mig.

Men iaf, det kan komma fram en himla massa roligt under dessa sessioner och idag stod vi inne hos Sallie och "pratade" fram och tillbaka. Och mamma förkunnade högtidligt att hon hade skurat boxväggarna skinande rena inför den stundande fölningen. Svaret hon fick från Sallie var "Det är väl bra, men jag tycker inte om färgen!" varpå mamma frågade vad Sallie ville ha för färg i sin box och svaret kom på sekunden, "Grönt!". Mamma skrattade och skakade på huvudet och vände sig åt Helgas håll och frågade henne vad hon ville ha för färg i sin box och svaret kom lika snabbt därifrån, "Blått!". Och med skräckblandad förtjusning frågade hon även Biggen vad han ville ha för färg, svaret blev klockrent "Orange!". Färgen som stallet är målat i nu är någon variant av mellan grå. Och våra hästar är tydligen mer åt det färglada och regnbågsaktiga hållet, vilket jag iofs tycker är endast positivt, men det hade varit lättare om dom kunde enas om EN färg och inte massa olika då dom får byta boxar ibland av olika anledningar.

Jag säger då det.. Jag lovar att raportera hurvida mamma beslutar sig för att måla om eller inte!