Jag tänket skriva en sak här som definitivt hör hemma under "Aktuellt" fliken. Så läs där!

Nu har jag flyttat till Karlstad och gick första dagen på skolan idag. En helt underbar klass, boendet är jätte fint och uppläget helt fantastiskt. Jag har hittat många likasinnade och det känns som att detta är något utav det roligaste jag någonsin har unnat mig. 
Och eftersom allt känns så bra så har jag kommit fram till att jag har massa energi över till att jobba, så vill du boka en session så är det bara att maila.

Jag och mor min pratade idag med en av våra första Bach blomsterdropps kunder. Han har köpt två st flaskor till sin dvärgtax tik som är fruktansvärt åskrädd. När han fick dropparna pratade han om sista anfallet där han hade trott att hon skulle få hjärtattack på grund utav att hon hyperventilerade och inte gick att nå på något sätt.
Jag har verkligen hållt tummarna att dropparna var just den pusslebiten som skulle hjälpa denna tiken då det måste vara hemsk att råka ut för sådana anfall så fort det åskar. Anders (som äger tiken) fick två flaskor, en "före åska" flaska och en "efter åska" flaska. Den före åskan flaskan skulle hjälpa henne att ta sig igenom åskan och efter flaskan var bra för sådana lägen då man kanske kommer hem och åskan har slagit till utan att man varit där och kunnat hjälpa hunden.
Me, åter till saken, idag pratade vi med honom och dom hade provat dropparna för första gången igår. Tiken fick några droppar av "före dropparna" när det började mullra. Och tiken sprang ner i källaren (som hon brukar), men efter ett tag kom hon upp. Självmant. Och utan att svansen var tryckt mellan benen. Hon hade helt enkelt klarat av att bemästra situationen med dropparnas hjälp och tagit sig ur sina jobbiga känslor. Snacka om självförtroende boost. Och Anders med familj är så lyckliga för att tiken nu slipper alla dessa besvär som har kommit i och med hennes åskrädsla.

Det var helt enkelt sådana bra nyheter att jag var tvungen att dela med mig!

Jag är jätte trött, men nu hade jag äntligen tid att sätta mig här!
Nu när jag ska börja skolan och flytta och allt så kommer det vara mycket nytt, alltså kommer jag vara förvirrad och totalt upp och ner. Tills jag har kommit in i rutinerna. Alltså har jag tagit beslutet att inte ta emot några sessioner under dom kommande tre veckorna. Men om ni vill boka en session till efter det så är det bara att maila mig.

Jag hittade denna artikeln alldeles nyss och det känns verkligen som att vi är på väg åt rätt håll. Att mänsligheten börjar vakna upp efter denna långa, långa vintervila..!

"Kalle sveper rutinerat mellan slalomkäpparna, sedan lyfter han framklöven på kommando och viftar glatt på svansen när han får beröm.

– Han kan lära sig all dressyr precis lika bra som en hund. Han är jätteduktig, säger matte, Katarina Lingehag Ekholm och kliar det femåriga Gutefåret bakom örat vilket får kompisen Snäckan att bräka lite avundsjukt.

Sedan visar Kalle och Snäckan att de kan dansa runt och därefter lydigt stiga i och ur en krubba.

Katarina Lingehag Ekholm på Framnäs gård utanför Trelleborg var van vid att dressera hundar och en dag fick hon för sig att använda samma klicker-teknik på fåren. Framgångarna lät inte vänta på sig och mest lättlärd av alla var Kalle.

Hon berättar att Kalle kan göra pyramiden också, men att han nu blivit så tung att det inte är bra för ryggen för fåret som han kliver upp på.

– Jag tror att alla får kan lära sig detta. De är väldigt läraktiga om man ger dem tid och uppmärksamhet. Men det gör ju nästan ingen. Jag möter till och med uppfödare som säger att fåren är så dumma att de bara duger att slå ihjäl. Det gör mig vansinnig. Då har de ju inte alls förstått sig på de här djuren, säger hon.

Keith Kendrick är professor i neurobiologi vid universitetet i Cambridge och en av de forskare som mest bidragit till att omvärdera vår syn på husdjurens hjärnkapacitet.

Bland de överraskande fynden finns att grisar tycker om att spela TV-spel och att kor gillar att lösa intellektuella problem.

– Vill vi egentligen veta om grisar gillar att spela TV-spel? Nej, anledning till den här forskningen är att de här djurens hjärnor till stor del liknar våra. Genom att studera fårskallar förstår vi mycket bättre hur människans hjärna fungerar, förklarar Keith Kendrick.

TV-spelet var visserligen enkelt, och "rätt" val med joysticken belönades med godis, men grisarna fattade - och gillade - vad spelet gick ut på.

Hjärnor hos människor och djur är strukturerade på ett väldigt likartat sätt och därmed kan storleken på olika områden antyda styrkan hos olika förmågor. Människans förmåga att medvetet känna igen sin omgivning använder, enligt Kendrick, exakt samma system som finns i fårens hjärnor.

Han tycker att det är en poäng att man studerat fåret, som i alla tider ansetts vara ett av de dummaste djuren.

– Vi har visat att det rör sig om intelligenta och kännande varelser med ett rikt socialt liv. Om nu fåren är så här smarta, hur intelligenta är då de andra djuren?

Keith Kendrick svarar själv att det inte råder någon tvekan om att vi kraftigt underskattat den mentala förmågan hos de djur vi föder upp för att äta.

– Jag tvivlar på att folk i allmänhet har en aning om hur mentalt avancerade kor, får och grisar är.

Kendricks forskning visar att får har en enastående förmåga att minnas ansikten och att deras sätt att fånga upp olika typer av känslosignaler starkt påminner om vårt.

När fåren fick se bilder på andra okända får kunde de minnas mer än 50 ansikten efter så lång tid som två år.

Enligt Kendrick vet forskarna inte var fårens maxkapacitet finns. Det finns mängder med historier om hur får efter många år springer fram och hälsar på människor som de mött tidigare och tyckt om. De kan se skillnad på ansiktsuttryck och gillar glada människor men backar för dem som är sura. Fåren kan också knyta livslånga vänskapsband med andra individer i fårhjorden.

Kor, hästar och getter har troligen ungefär samma förmåga att minnas ansikten som fåren.

– Alla dessa arter är intelligenta och ganska lika oss. Det betyder inte att de är exakt lika oss. De kommer inte att sitta och spela schack eller uppfinna bilar. Men vi måste vänja oss vid tanken att de har ett medvetande och kan minnas enskilda individer långt tillbaka. Det är också fullt möjligt att de kan sakna någon eller känna medlidande.

Keith Kendrick vill ändå inte kategoriskt avråda människor från att äta kött.

– Alla måste göra sin egen bedömning. För mig är det viktigaste hur den här insikten om att djuren har ett komplext känsloliv påverkar hur vi behandlar dem. Om vi vet att de kan känna lidande, vilken betydelse får det för hur vi föder upp, transporterar och slaktar dem?

Henrik Ennart

08-13 56 29

henrik.ennart@svd.se

Fler artiklar | Blogg "

 

Är det inte rent underbart?

Igår hände det, jag och Pila åkte iväg på våran första lydnadstävling ihop. Och hon är uppe i lydnadsklass 3 (inom häst är det väl ungefär som St George). Eva-Britt som hade henne innan startade henne mest för att hon skulle vara startad i 3:an inför försäljning, så hon hade egentligen ingen koll på momenten eller så. Och jag har aldrig tävlat lydnad innan. Det var lite spännande att göra sin tävlingsdebut i 3:an...
Men, men, vi släpade oss iväg med målet att vi skulle ha roligt och att Pila skulle bli mer säker på sig själv. Alltså hade jag ställt mig in på lite hipp och happ. Men så blev det så himla bra! Pila var lite osäker till att börja med och fotgången var lite seg ocg ingen ögonkontakt direkt, men allt eftersom så började hon titta ur sitt skal och blev Pila igen och då rann det på. Visst hon slarvade en hel, hel, hel del på vittringsapporteringen (hon ska välja den pinnen jag har hållt i och har 6 pinnar att välja på) men det var för att det momentet helt enkelt inte sitter riktigt ännu. Och så knäppte hon av lite på fjärrdirigeringen (det gör hon ofta) men jag var lugn och glad även när hon gjorde fel, så dom sista tre kommandona hon fick utförde hon med glädje och snabbhet. Min fina, fina, fina hund!
Och så var tävlingen över. Jag hade överlevt, Pila hade haft roligt och vi var å nöja man baa kan bli.

Sen var det prisutdelning och så började dom nerifrån. Och den som kom på 7:de plats var inte jag och jag blev lite stolt, för vi hade iaf inte kommit sist. Och när det var tre pokaler kvar så började jag skaka. Och när det bara var två pokaler kvar så blev jag arg. För nu, tänkte jag, har dom jävlarna tappat bort mitt papper, jag är inte med i prisutdelningen. Och så stod jag där och var butter tills dom sade att vinnaren kom från Kungsbacka och heter Josefine Andersson. Då var jag nära att svimma. Jag fattade ingenting!
Det krävdes en enorm självkontroll för att inte slänga mig om halsen på tävlingsledaren..!

Så för första gången i mitt liv har jag stått på prispall och vunnit en tävling.
Och det känns.. Precis hur konstigt som helst!
Men sammtidigt är jag stolt och nöjd och precis hur glad som helst!

Nu har jag gjort det. Tagit steget.
Jag trodde att jag skulle känna mig befriad, lite rik, ganska glad och sådär vuxen och duktig. Men jag känner mig skakig och minne efter minne dyker upp på min näthinna. Det här var ingen lätt sak och jag känner för att behålla honom. Min trogna Chrescent Compakt.
Jag köpte honom när jag var 14 år och han har tagit mig dit jag har velat. Det har aldrig gått fort eller vart sådär jätte spännande, men han har varit trogen som en gammal arbetshäst.
Han har alltid vart lite svag (eller så är det jag som är för tung) så i uppförsbackarna har jag nog jobbat mer än han. Men vad sjutton, det gör väl inget att man blir lite retad för att man får sätta fötterna i marken och skjuta på moppen för att man ska kunna ta sig upp. Folk får säga vad dom vill, men oftast skrattar/skrattade jag när jag gjorde det. Det var ytterst sällan som jag svor över honom i dessa lägen.
Och ja, jag kommer inte ifrån det att han är en han. Han har aldrig varit "den" och kommer aldrig bli. Detta influerades av den några år äldre tjej längre bort på vägen som också hade en compakt. Denna compakten hette Christer, men kallades Chrille. Och eftersom Bellan som ägde Christer var lite av en idol för mig så köpte jag ju givetvis också en compakt och tillsammans med Bellan döpte vi honom till Chrille Junior. Väldigt fint...
Och sedan dess har han varit Chrille och inte "mopeden".

Hur som helst. Detta är ett avsked som alla andra. Men jag måste någonstans inse att Chrille kommer ruttna bort om han får stanna med mig. Källaren är dessutom full med ved, så han får stå ute i regnet och rosta. Och det känns inget bra. Och jag har inte kunskapen att laga alla hans småfel som han dragit på sig under åren (eller som jag har dragit på honom). Och han kommer till ett bra hem, Glenn som köpte honom älskar mopeder och har allt. Kunskap, tid och intresse nog för att plocka fram glansen i Chrille igen.

Så, knäpp visste jag redan att jag var, men att det var så här illa är lite skrämmande. Jag borde inte bli så sentimental och full av saknad för att en knappt fungerande veteran moped har flyttat ifrån mig. Jag borde vara glad...

Igår vad jag och min kära moder och våran gemensamma vän Ingvor och hälsade på Nero. Han har blitt stor som sjutton och han har blivit mörk, men det är ändå samma lilla frö som jag nappmatade här i våras. Och han har blitt fin! Det kommer bli en snygg herre den dära...
Och så fick jag i dagarna reda på att jag har kommit in på en utbildning jag sökt, så jag och Pila flyttar till Karlstad om tre veckor. Spännande, spännande. Man får helt enkelt passa på att göra sådant här medans man är ung!
Ska tilläggas att jag inte kommer sluta med djurkommunikationen under utbildningen utan jag tar alla kunder som vill anlia mig, men det kan ta något längre tid än vad det har gjort innan.

Jag lägger in några Bilder på Nero (som förövrigt inte ska heta Alinera mera, så nu måste vi hitta ett namn som börjar på A lite fort) i fotogalleriet. Jag vet att bilderna blir halva då man ska se dom större, men jag vet inte hur man ändrar detta då jag inte är något teknisk geni direkt, så ni får hålla tillgodo med halva bilder!

Ang, bloggen nedaför.
Jag älskar inlägget 2007-12-31 "Tondöv ägare till häst med röstresurser"
Det är problemlösning och pedagogik på hög nivå!

Jag vill bara tipsa om en blogg!

https://jossan.dinstudio.se/text1_1.html

Jag tycker att Josefine, som hon så vackert heter, skirver hejdlöst roligt och med glimten i ögat om hur det är att vara hästägare. Jag har inte hittat ett enda inlägg som inte är värt att läsas och jag beundrar hennes kärlek, hopp och kamp!